Anvisningar för källhänvisningar i lärdomsprov

Konstuniversitetets grundprinciper för källhänvisningar

Anvisningarna gäller källhänvisningar i Konstuniversitetets studietexter, men de kan tillämpas i många olika typer av texter, till exempel i en stipendieansökan där källor har använts. Den här anvisningen är främst avsedd som stöd för akademiskt skrivande på finska. Om du skriver på engelska eller svenska ska du byta språkversionen av den här anvisningen till svenska eller engelska, eftersom vissa anvisningar är språkspecifika. 

Materialet har sammanställts utifrån American Psychological Associations material och The Chicago Manual of Style, med utnyttjande också av Konstuniversitetets olika enheters tidigare anvisningar om källhänvisningar samt andra högskolors anvisningar. 

När du skriver för en publikation eller tidning ska du alltid kontrollera vilken modell för källhänvisningar och källförteckning utgivaren använder. Fäst särskild uppmärksamhet vid vad som anges om användningen av kursiv stil, citattecken och skiljetecken i källhänvisningarna. 

Att välja hänvisningsstil

Kontrollera i ditt eget utbildningsprogram vilken hänvisningsstil som rekommenderas: Hänvisningsstil enligt American Psychological Association (APA7) eller Chicago Manual of Style (CMOS Author-Date).

Om du vill bekanta dig med hänvisningsanvisningarna hittar du anvisningar för olika hänvisningsstilar på webbplatsen ArtPro. Hänvisningsanvisningarna beskriver i detalj hur olika typer av källor ska anges och hur du ska göra om källan saknar sidnummer.

Anvisningar för källhänvisningar enligt Chicago Author-Date-systemet (artpro.uniarts.fi)

Anvisningar för källhänvisningar enligt APA7 (artpro.uniarts.fi)

Det är inte förbjudet att använda en annan hänvisningsstil om du redan är förtrogen med den. Det viktigaste är att använda en och samma metod konsekvent i hela texten. 

De olika stilarna skiljer sig från varandra i detaljerna. Skribentens namn och publiceringsår kan stå i olika ordning, och skiljetecken och kursiveringar används på olika sätt. Alla stilar har dock samma principer. Hänvisningssystemet består av två delar: hänvisningen i brödtexten och källförteckningen. I källförteckningen listas de källor som har använts, och hänvisningen i brödtexten hänvisar, som namnet säger, till en eller flera källor.

Att läsa källor

Användningen av källor i texter hänger nära samman med hur du läser källor. Det är viktigt att du gör noggranna anteckningar när du läser källor så att du håller reda på varifrån varje tanke kommer. Det här visar du i din egen text med hjälp av källhänvisningar.  

Du kan presentera källornas tankar med egna ord eller direkt genom att citera dem. Båda sätten kräver källhänvisningar. I en akademisk text räcker det inte att källorna nämns i källförteckningen – utan i själva texten måste du visa vilken källa som har använts var.

Att hänvisa korrekt är en del av sakkunskapen

Genom att ange källhänvisningar noggrant ger du andra skribenters, konstnärers eller tänkares arbete ett korrekt erkännande och undviker att göra dig skyldig till plagiering. Plagiering innebär att man olovligen lånar andras arbeten eller idéer. Om en skribent direkt eller med mindre ändringar kopierar någon annans text och – av slarv eller medvetet – presenterar den som sin egen, betraktas det som plagiering. Ofta beror fall av plagiering på att skribenten inte behärskar systemet för källhänvisningar tillräckligt väl eller inte har varit tillräckligt noggrann med det.

Konstuniversitetet använder Turnitin-tjänsten som är avsedd för att identifiera plagiering i texter. Tjänsten analyserar texten och genererar en rapport som listar de textavsnitt där innehållet i arbetet överensstämmer med innehållet i någon hänvisningskälla. Turnitin-tjänsten hjälper skribenten att se hur väl hen har lyckats formulera det sakliga innehåll som hämtats ur källorna med egna ord och var hänvisningar till källorna och anteckningarna är bristfälliga. I sådana fall kan textavsnittet till och med betraktas som plagierat. Läs mer om Konstuniversitetets plagiatidentifieringssystem Turnitin.

Att ange källhänvisningar

Med hjälp av källhänvisningarna visar du varifrån en idé eller uppgift som presenteras i texten härstammar. Dessa material som ligger bakom eller till grund för ditt skrivande kallas källor. En källa kan till exempel vara en bok, en webbpublikation, en föreläsning, en inspelning av en föreställning eller presentationsmaterial om ett konstverk.

Med hjälp av källhänvisningar särskiljs skribentens egna tankar, insikter och tillämpningar från andras tankar. Läsaren ska med hjälp av hänvisningarna kunna hitta den källa du hänvisar till och vid behov kontrollera om det påstående som skribenten för fram stämmer. Hänvisningarna berättar också för läsaren var hen kan hitta mer information om ämnet om hen så önskar.

Vad kan fungera som källa?

Källtexter kan vara av många olika slag: fysiska böcker, forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter, publikationer på internet, doktorsavhandlingar och så vidare. Hur många och vilken typ av källor du behöver som stöd för ditt tänkande beror på textens art och syfte.

I en reflekterande essä hänvisar du kanske bara till ett par källor, medan en litteraturöversikt bygger på ett stort antal forskningstexter. I dagens verklighet präglad av informationsöverflöd och desinformation är det viktigt att kritiskt granska hur tillförlitlig informationen i källorna är.

Källhänvisningar behövs (enligt den rekommenderade hänvisningsstilen) alltid när du gör följande:

• refererar och med egna ord uttrycker andras tankar 
• citerar andras ord direkt 
• hänvisar till uppgifter eller informationshelheter 
• återanvänder eller bearbetar en tabell eller figur, till och med bilder från internet, som är gratis eller försedda med Creative Commons-licens 
• återanvänder ett långt textavsnitt eller en testuppgift som skyddas av kommersiell upphovsrätt. 

Hänvisa bara till verk som du faktiskt har läst.

När behövs inga källhänvisningar? 

Eftersom syftet med hänvisningen är att stöda den egna argumentationen hänvisar man inte till allmänkunskap. Allmänkunskap är olika slags allmänt accepterad, oomtvistad kunskap, till exempel att Finland blev självständigt år 1917. Vad som betraktas som oomtvistade fakta varierar dock, eftersom även kunskap uppdateras och förändras. Om du inte är säker på om en uppgift är oomtvistad fakta är det bättre att hänvisa till någon källa. 

Ordböcker och uppslagsböcker kan dock vara källmaterial för forskning endast om den tolkning som presenteras i ett visst verk är väsentlig för forskningen och citeras eller diskuteras i brödtexten. Till exempel kan du behöva ta hjälp av ordböcker för att definiera vissa begrepp, men biografiska uppgifter om en historisk person behöver inte förses med en hänvisning till en uppslagsbok, om du inte till exempel i brödtexten jämför motstridiga uppgifter i olika uppslagsverk.  Nutida uppslagsböcker finns i elektronisk form, bland annat Oxford Handbooks.

Hur talar du om källor i din text?

När du använder källor i din text är det viktigt att med redogörelse och källhänvisningar visa vad som är ditt eget tänkande och vad som kommer från källorna. Källor kan användas för olika syften i dina texter, och dialogen med dem kan därför se ut på många olika sätt. Det är ändå viktigt att du i skrivandet knyter alla källhänvisningar tätt till ditt eget tänkande. På så sätt blir det tydligt för läsaren varför du har plockat in källans tankar som en del av din text.

Nedan beskrivs olika sätt att presentera en källas uppgifter eller tankar.

Ämnescentrerad hänvisningsstil: 

Kortvariga minnessystem är det sensoriska minnet och arbetsminnet (Baddeley 1997, 9).  

Ämnet har också behandlats av många andra forskare som studerat bisatser (Chafe 1984; Ford 1993; Herlin 1998). 

En sådan ämnescentrerad framställningsstil är neutral och ifrågasätter inte uppgifternas riktighet. Den lämpar sig i situationer där skribenten presenterar ett fenomen eller ett forskningsområde. Den lyfter inte heller särskilt fram källans författare som ”ägare” till tanken. I ett sådant fall behöver källan inte presenteras närmare. Läsaren kan då utgå ifrån att källan uppfyller kriterierna för en vetenskaplig källa.  

Att nämna flera studier på en allmän nivå visar att skribenten är förtrogen med forskningsfältet för sitt ämne, men hänvisar inte till någon särskild uppgift just här.

Författarcentrerad hänvisningsstil: 

Även om Bachtin sällan talar om makt skriver han att talaren känner igen lyssnarens attityder i förhållande till åhöraren (Bachtin 1981, s. 280).  

Enligt Bachtin (1981, s. 280) känner talaren igen lyssnarens attityder i förhållande till åhöraren, medan Hellas (2003, s. 76–78) menar att lyssnarens attityder inte alltid är observerbara för talaren. 

I en sådan framställningsstil ligger tyngdpunkten på källornas författare och deras tänkande. Den här typen av uttryckssätt behövs när skribenten för en diskussion med källan eller jämför olika källors tankar med varandra, eller när källans författare lyfts fram som auktoritet eller ”ägare” till tankarna. I en författarcentrerad framställningsstil visar valet av refererande verb skribentens attityd till källan.

Exempel på refererande verb:

uttrycka, konstatera, beskriva, tro, anta, vara, hävda, mena, bedöma, definiera, fundera, tvivla, tolka 

Och andra refererande uttryck: 

Enligt Räisänen…
Räisänen framhåller…
Räisänen hävdar…
Räisänen kritiserar uppfattningen att…
Enligt min mening visar Räisänen…
Räisänen visar…
Av Räisänens text kan man dra slutsatsen att…  

Indirekt hänvisning – med egna ord

I vetenskapligt och annat sakkunnigt skrivande återges information från källor oftast med egna ord i stället för med direkta citat. Den här indirekta hänvisningen (paraphrasing) är det mest rekommenderade sättet att hänvisa.  

När du hänvisar indirekt återger du alltså någon annans tankar (eller ditt eget tidigare publicerade tänkande) med egna ord. När du redogör kan du sammanfatta och kombinera information från en eller flera källor, koncentrera dig på det som är mest väsentligt för dig och ställa olika källor i dialog med varandra. När du använder en källa på det här sättet behöver du inte följa den ordning i vilken tankarna presenteras i källan, så länge du ser till att betydelsen inte förändras väsentligt i hänvisningsprocessen.

Exempel på indirekt återgivning (markerad enligt APA7-stilen):

Webster-Stratton (2016, s. 152–153) beskrev i sin studie ett fallexempel med en fyraårig flicka som uppvisade otrygg anknytning till sin mor; i arbetet med familjen fokuserade terapeuten på att öka moderns empati för sitt barn.

Enligt CMOS Author-Date-stilen: 

Webster-Stratton (2016, 152–153) beskrev i sin studie ett fallexempel med en fyraårig flicka som uppvisade otrygg anknytning till sin mor; i arbetet med familjen fokuserade terapeuten på att öka moderns empati för sitt barn.

Direkta citat – bara i specialfall 

I ett direkt citat återger skribenten en sak ordagrant ur ett annat verk eller ur sitt eget tidigare publicerade verk. I stället för att citera källor direkt lönar det sig att återge dem indirekt. På så sätt kan du bättre anpassa det lästa materialet till din egen texts kontext och skrivstil. I följande fall är ett direkt citat ändå motiverat: 

• när du återger en exakt definition av ett begrepp eller fenomen 
• ofta när du hänvisar till lagtext 
• när du vill fästa uppmärksamhet vid skribentens uttryckssätt 
• när du vill förhålla dig till en exakt formulering. 

Exempel på ett direkt citat (markerat med APA7-systemet): 

Det kan vara svårt att beskriva effektiva team, eftersom ”hög prestationsförmåga inom ett delområde inte leder till hög prestationsförmåga inom ett annat delområde” (Ervin m.fl., 2018, s. 470). 

Enligt CMOS Author-Date:

Det kan vara svårt att beskriva effektiva team, eftersom ”hög prestationsförmåga inom ett delområde inte leder till hög prestationsförmåga inom ett annat delområde” (Ervin m.fl., 2018, 470).

Att skriva källförteckningen

Källuppgifterna ska vara korrekta och detaljerade och innehålla uppgifter om författare, publiceringsår, rubrik och publiceringsuppgifter, utifrån vilka artikeln kan identifieras och hittas i olika databaser. I källförteckningen används det språk som din egen text är skriven på (t.ex. red. osv.), oberoende av vilket språk källan är skriven på. 

Alfabetisk ordning

Källorna listas i alfabetisk ordning enligt författarnas efternamn. Om flera källor har samma upphovsman visas den äldre källan först i källförteckningen.

Flera källor av samma upphovsman

Om samma författare har flera verk från samma år ordnas dessa alfabetiskt genom att lägga till bokstäver efter årtalet: 

• Virtanen, V. (2022a), Virtanen, V. (2022b).

Att ange rubrik och underrubrik

Om verkets namn har en rubrik och en underrubrik använder du kolon mellan dem, utom om något annat skiljetecken har använts i verkets namn. Om verkets namn innehåller en underrubrik efter kolon eller tankstreck skriver du den med liten begynnelsebokstav i ett finskspråkigt verk och med stor begynnelsebokstav i ett verk på annat språk. En underrubrik efter frågetecken, utropstecken eller punkt inleds alltid med stor begynnelsebokstav.

Förklaringar i källuppgifterna

Förklaringar i källuppgifterna ska anges på svenska, till exempel:

• I (inte ”In”)
• red. (inte ”ed./eds.”)
• s. (inte ”p./pp.”)
• 3:e upplagan (inte ”3rd edition”)
• m.fl. (inte ”et al.”)
• Förläggarens verksamhetsställe översätts inte; ange den på samma språk som använts i verket.

Modell för källförteckning

Källor:

(I det här exemplet anges vilken typ av källa det rör sig om. Det är inte nödvändigt i en normal källförteckning.)

Hel bok:
Altrichter, H., Feldman, A., Posch, P., & Somekh, B. (2008). Teachers investigate their work: An introduction to action research across professions. Routledge.

Artikel i vetenskaplig tidskrift:
Brownlee, J. L., Ferguson, L. E., & Ryan, M. (2017). Changing teachers’ epistemic cognition: A new conceptual framework for epistemic reflexivity. Educational Psychologist, 52(4), 242–252. https://doi.org/10.1080/00461520.2017.1333430

Artikel i ett samlingsverk:
Burnard, P. (2016). Introduction: The context for professional knowledge in music teacher education. I verket E. Georgii-Hemming, P. Burnard, & S. E. Holgersen (red.), Professional knowledge in music teacher education (s. 1–15). Routledge.

Redigerat samlingsverk:
Easterby-Smith, M., & Lyles, M. A. (red.). (2011). Handbook of organizational learning and knowledge management (2:a upplagan). Wiley.

Webbpublikation (rapport eller utredning):
Ilmola-Sheppard, L., Rautiainen, P., Westerlund, H., Lehikoinen, K., Karttunen, S., Juntunen, M.-L., & Anttila, E. (2021). ArtsEqual: Tasa-arvo taiteen ja taidekasvatuksen palveluiden suuntana. ArtsEqual. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-353-042-3

Artikel i webbtidskrift:
Rämö, A. (2020, 17 april). Tämä ei nyt ole ihan ookoo. Suomen Kuvalehti. https://suomenkuvalehti.fi/kulttuuri/shakespeare-on-rakenteellista-vakivaltaa-opiskelijaa-kohtaan-taidekoulut-luovivat-opiskelijoiden-vaatimusten-keskella/?shared=1148185-b8710b50-10

Doktorsavhandling eller lärdomsprov:
Timonen, V. (2020). Co-constructing globalizing music education through an intercultural professional learning community: A critical participatory action research in Nepal (Studia Musica 83). Sibelius-Akademin. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-329-171-3

Verk/artikel i tryck:
Partti, H. (i tryck). Mapping the field of composing pedagogy in Finland: From musical inventions to cultural participation. I verket A. Ziegenmeyer, J. Grow, M. Faultley, & K. Devaney (red.), The Routledge companion to teaching music composition in schools: International perspectives. Routledge.